Jaha, det var så länge sedan jag skrev någonting men jag har inte haft en stund för mig själv.
Har börjat jobba nu och det känns stundtals bra, jag kommer dit glad och gör mitt bästa och jobbar som bara den. Men jag är inte samma Linda längre och jag har så svårt för att vara mig själv. Alla var så snälla och goa mot mig, fick många kramar som värmde och det behöver jag.
För just kramar är det jag saknar mest. Det fanns ingen som kunde krama så gott som min pappa. Känna hans doft och skägg och jag var tryggast i hela världen!!
Jag har börjat att gå till en kurator nu för att få prata av mig och så. Jag har alltid varit den i familjen som är känslig, behöver prata om jag är ledsen, glad eller orolig. Men att förlora båda sina föräldrar, jag känner ingen annan som har det?!Hur ska jag hantera det samtidigt som jag ska jobba och göra mitt bästa där och ta hand om min familj och städning och allt annat?Jag vet inte hur det ska gå till??
Jag ska göra små steg säger min kurator. Hon ser väldigt snäll ut och jag känner att det är lätt att prata med henne. Men små steg? Jag visste inte var jag skulle börja så jag ringde till Folksam först angående min cykel som blev stulen. Dom hade inte ens fått in en anmälan (miss mellan Andreas och dom). Så det var bara till att leta och skicka in alla papper.
Idag gjorde jag nästa steg, ringde försäkringskassan. Var ju sjuksriven i 3 veckor efter pappa hade gått bort och väntar med spänning på pengarna. Nehej, då har dom inte ens beslutat om jag ska få pengar eller ej.....
Så mina små steg gör mest att jag går stora steg tillbaka...För jag behöver någonting positivt nu.
Nån som kommer och säger, var inte orolig Linda, jag finns här för dig och tar hand om dig...
När? Var? Hur? Jag finns här och väntar..................................
