Avundsjuka...

Oj, det var visst ett tag sedan jag skrev något. Då får jag väl ta igen det nu. Idag är jag ledig efter att ha jobbat hela helgen och flera dagar irad. Nu är jag istället ledig i 5 dagar och det ska bli skönt. Har dock ägnat hela denna dagen till att städa, städa och städa. Det är inte det lättaste när båda barnen är hemma och blir lätt uttråkad. Det kan man ju förstå. Dom vill väl hellre ha en glad positiv och pigg mamma som hittar på saker med dom... Jaja, det är en dag imorgon med...

Då är det ju Hampus första skolavlsutning och kusin M sista... Tänk vad tiden går fort!!!!Det är liksom tradition att vara hos min syster efter skolavslutningen och äta god jordgubbstårta och fika. Vi har köpt en god present till honom och det ska kul att se vad Hampus och hans klass hittar på.

Annars är det nya att vi ska flytta. Vi ska köpa ett halvt hus kan man säga. Ingen kan nog riktigt förstå hur mycket detta betyder för mig. Alla minnen efter mina föräldrar, närheten till min syster och hennes son och ha något eget med egen trädgård. Men tyvärr är inte alla lika glada. Varför vet jag inte egentligen. Inte för att dom ens har sett huset eller ens vet var det ligger. Har inte ens med saken att göra. Är lite trött på att man aldrig duger, inget man gör är bra, och inte bara kan vara glad för vår skull.

Önskar man kunde säga precis vad man känner och vad man tycker till dessa personer. Varför är jag inte så stark? Måste jobba på detta helt enkelt....

Imorgon är en ny mycket bättre dag!!!!!Det är det första jag ska jobba på så skiter jag i resten!!!

Magkatarr....Bara ordet gör att jag mår illa. Vet inte varför men just nu har jag det riktigt jobbigt med magen. Jag oroar mig hela tiden för jobbet, för familjen, för mig själv, för resan, för hemmet, ja för allt. Jag har väl alltid haft en orolig mage men den är extra känslig just nu. Jag känner mig rädd hela tiden, går på tå och vet inte hur jag ska bete mig längre. Jag är så många olika Linda just nu. En hemma, en på jobbet, en när jag hämtar och lämnar barn, när jag träffar andra föräldrar...Vem är jag liksom?

Jag önskar att jag kunde hitta tillbaka till den Linda jag var när jag var 20 år. Innan allt hände med allt som har hänt mig. Jag kunde skriva en bok. Jag lovar att den skulle sälja som smör. Har så många historier, många roliga men också tyvärr många jobbiga. Alla går igenom saker i sitt liv som sitter kvar och påverkar en, bra som dåliga. Men jag tror tyvärr att jag inte riktigt har bearbetat vissa saker som hänt mig. Och det kan dyka upp i huvudet ibland och göra sig påmind...

Så mycket som man håller inom sig, rädd för att ta fram och bearbeta för man vet inte hur det gör sig nu så här långt efteråt. Min mamma var den enda som kunde se på mig om det var någonting. Oftast är jag ju den "glada" "käcka" Linda som alla ser, men mamma kunde se allt. Och det var sååååå skönt. Man gick och grämade sig över någonting och mamma kunde säga "Kom nu och berätta, vad är det som har hänt?" och allt bara brast. Nu har man ju själv barn och jag önskar att jag finns där för dom som min mamma fanns för mig.

En vacker dag kanske jag glömmer, inte tar åt mig av allt och framför allt oroar mig hela tiden... Men som det är nu så undrar jag hur det ska gå för mig? Jag kan inte göra allt det jag skulle önska, jag hinner inte med mitt liv, jag kan inte vara på två ställen samtidigt och vara med på gårdsfest på dagis, och disco i skolan för min son. Livet var lättare när jag var 20, så mycket lättare. Vissa saker önskar jag att jag kunde få ogjort, vissa människor jag önskar att jag inte hade mött. Men jag är ändå glad över de erfarenheter jag har, över min familj och mina vänner.

Behöver SÅ åka iväg nu.....

Saknaden är så stor...

Usch.....idag vaknade jag och var ledsen....är orolig i magen hela tiden och jag vet inte riktigt varför... Men egentligen vet jag väl. Jag saknar min pappa så mycket. Varje dag är det något som påminner så mycket om honom. Jag tänker på han hela tiden. Barnen pratar om morfar varje dag...Det är en sån hemsk känsla att veta att jag aldrig mer får höra hans röst, känna hans doft och se hans leende när han kommer och barnen alltid sprang och mötte han vid bilen....FAAAAAAN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Minnen....

En vanlig måndag...

Ja, idag är man ledig igen. Fast jag vet inte riktigt om jag kan säga att jag är ledig. Det finns ju alltid tusen saker att göra. Eftersom jag inte har ett vanligt 9-17 jobb (finns det längre?) och arbetar varannan helg så blir inte livet hemma som hos alla andra. Min man och mina barn är ju inte precis de hjälpsamma som finns, de lägger allt på golvet. Precis allt. Mat, kläder, papper, leksaker, allt de kan hitta. Jag fick lära mig väldigt tidigt att hjälpa till hemma. Min mamma satt i rullstol när jag växte upp så det var en självklarhet att hjälpa till.

Jag blev ofta nerskickad till affären eller kiosken med en lapp från mamma och en portmonä med pengar i. Blev det något över kunde jag köpa lite godis. Ni vet, i kiosken kunde man ju peka på vad man ville ha och det fanns mycket gott som bara kostade 10 öre. Vi hade även en elak hemsamarit också. Hon skulle tvinga oss att äta äcklig mat, hon var inte snäll....Det var nog mycket det som gjorde att min mamma gjorde vad hon kunde för att komma ur rullstolen.

En gång var min mamma på sjukhuset. Jag kommer inte ihåg vem som var hemma hos mig eller om det var våra grannar som skulle hålla kollen på mig. Men jag var runt 4 eller 5 år, och var ute och cyklade i centrum. Av någon anledning vände jag mig om och fortsatte cykla framåt. Jag cyklade rakt in i banken!!!Det var blod över allt och där jag "krockade" med banken var det blodmärke kvar i många år på väggen.....

När min mamma kom hem möttes hon av blod uppför hela trappan och det ledde till vår lägenhet...Där satt jag omplåstrad och det fick jag bli ett par ggr till.... Nu har jag ett snyggt ärr i pannan efter det... Jag har även ett ärr på kinden efter att ha blivit biten av hund när jag var liten. Tror minsann att det var ungefär när jag cyklade in i banken... Det var en tax, vi kände både hunden och matten men ajajaj, det gjorde ont...

Nåt annat jag också gjorde när jag var liten, hör och häpna, det var också när jag var runt 4-5 år....(Återkommer till detta...), var att jag rymde....2 ggr...minst. En gång rymde jag upp till Tahult. Till en gammal farbror som hade hästar. Vi fick några sockerbitar som vi skulle mata hästarna med men lilla jag visste inte att man skulle ha sockerbiten i handflatan utan jag höll den mellan mina två fingrar... Återigen, ajajajajaj.....

Men den värsta gången var nog när jag och min kompis Maria rymde ut på sjön.... Det var i Dennis (vaktmästaren på skolan) eka... Vi gick längs med sjön och fick för oss att ro till Mölnlycke. Som tur var hade någon sett oss och ringt mamma och pappa som genast kom åkandes och hann rädda mig. Jag kunde ju inte simma.....

Oj herregud, Josefin är PRECIS som mig.... Hon ställer till med mycket bus vår dotter... Hon är precis 4 år fyllna och hon ställer till med mycket huvudbry... Nu senast så lekte hon frisörska för inte första, inte andra utan TREDJE gången.....Jag hade klippt till hennes lugg och hon tyckte väl att jag hade klippt för lite för några timmar senare kom hon nerför trappan och hade klippt luggen 3 ggr till........

Några dagar efter det klättrade hon på sin och storebrors byrå. Hon hade dragit ut alla 6 lådor och då blev det ju övervikt så den föll över henne.... Inklusive TV:n som stod på byrån...Finns ingen tv mer.... Men Josefin klarade sig bra. Och även efter denna hemska klippning, så är hon ändå min lilla docka. Så som jag var mammas även om jag alltid gjorde henne orolig...

Jag lärde mig dock aldrig att simma......

Valborg

Igår var jag på begravning igen. Denna gången var det Andreas styvpappas mamma. Hon blev 93 år gammal. Hans pappa lever än, också han 93 år. Tänk vilket liv dom måste ha haft, upplevt så mycket, smakat på så mycket, sett så mycket. Det var en fin begravning, hade väldigt svårt att hålla tillbaka mina känslor eftersom det är så nära efter min pappas begravning. Jag har verkligen upp och ner dagar, idag är en jobbig dag. Valborg.... Usch, en vår utan min pappa, det går inte att föreställa sig. Jag gör så gott jag kan varje dag att må bra, le, vara glad, men det är någonting som fattas mig.

Efteråt när jag kom hem fick jag lägga mig ner på soffan, hade en sådan huvudvärk...Ville bara vara med familjen så jag gick inte ens till kören. Det blev ganska bra. vi gick och köpte pizza och satt ute och åt med våra underbara grannar. Mådde mycket bättre efter det. Sen skulle vi äntligen se på Avatar, har sett fram emot den så länge. Men Linda somnade när hon nattade barnen.....Det brukar aldrig hända, oftast är det Andreas som somnar gott....

Får se klart den en annan dag...Idag ska jag bjuda siz och hennes son på en god kycklingrätt, sen ner till elden och mysa....

Min fina röda cykel

Igår äntligen fick jag tillbaka min cykel!!!Eller egentligen inte...för ca 6 månader sedan blev min nya fina gula cykel stulen:(. Den var ganska så nyinköpt och jag hade lagt mycket pengar på den och var så glad. Jag grät faktiskt och det kändes jobbigt. Jag har som tur var försäkring men alla som känner mig vet att jag har så svårt för att ringa "jobbiga" samtal...Jag vet aldrig vad jag ska säga och jag säger alltid "fel". Eller som min kurator har sagt till mig, det är bara jag som tror det att det låter konstigt allt jag säger. Så papperna har legat här hemma i en liten hög och jag har bara skjutit det framför mig.

Sen jobbade jag mycket runt hela jultiden och sen hände allt med pappa. Jag har liksom inte hunnit, som med allt annat.

Men jag tänkte en dag att nu ska jag försöka lyssna på min kurator och göra som hon säger. Ett litet steg i taget. Ringa försäkringsbolaget. Just det, hade ju inte skickat in nåt papper....Men jag gjorde det illa bums och vips fick jag ett papper där jag kunde hämta en ny cykel!!!Shit vad lycklig jag var!!!!!!

Så nu har jag en ny RÖD cykel!!!!!Hampus stod och vaktade den idag när jag lämnade Josefin på dagis....Och Josefin sa att mamma har en likadan cykel som Lotta på Bråkmakargatan cyklade på när hon ramlade, och det har jag ju...Nu gäller det bara att kolla Josefin så inte hon gör samma sak....

För lilla Josefin ÄR Lotta på Bråkmakargatan!!!!

Annars idag tänkte jag åka och köpa en blomma och cykla ner till mamma och pappa... Det känns konstigt men det är ju faktiskt då att dom ligger där tillsammans. Även om jag vet att dom är uppe i himlen hos Gud och fikar och dansar och sjunger och spelar dragspel. Och jag lovar att mamma äter massa med brända mandlar, salmiak och Läkerol och läser Allas....

Jag saknar dom så otroligt! Love Always

Trött!!!

Jaha, det var så länge sedan jag skrev någonting men jag har inte haft en stund för mig själv.
Har börjat jobba nu och det känns stundtals bra, jag kommer dit glad och gör mitt bästa och jobbar som bara den. Men jag är inte samma Linda längre och jag har så svårt för att vara mig själv. Alla var så snälla och goa mot mig, fick många kramar som värmde och det behöver jag.

För just kramar är det jag saknar mest. Det fanns ingen som kunde krama så gott som min pappa. Känna hans doft och skägg och jag var tryggast i hela världen!!

Jag har börjat att gå till en kurator nu för att få prata av mig och så. Jag har alltid varit den i familjen som är känslig, behöver prata om jag är ledsen, glad eller orolig. Men att förlora båda sina föräldrar, jag känner ingen annan som har det?!Hur ska jag hantera det samtidigt som jag ska jobba och göra mitt bästa där och ta hand om min familj och städning och allt annat?Jag vet inte hur det ska gå till??

Jag ska göra små steg säger min kurator. Hon ser väldigt snäll ut och jag känner att det är lätt att prata med henne. Men små steg? Jag visste inte var jag skulle börja så jag ringde till Folksam först angående min cykel som blev stulen. Dom hade inte ens fått in en anmälan (miss mellan Andreas och dom). Så det var bara till att leta och skicka in alla papper.

Idag gjorde jag nästa steg, ringde försäkringskassan. Var ju sjuksriven i 3 veckor efter pappa hade gått bort och väntar med spänning på pengarna. Nehej, då har dom inte ens beslutat om jag ska få pengar eller ej.....

Så mina små steg gör mest att jag går stora steg tillbaka...För jag behöver någonting positivt nu.
Nån som kommer och säger, var inte orolig Linda, jag finns här för dig och tar hand om dig...

När? Var? Hur? Jag finns här och väntar..................................

En mat helg

Jaha, då var det söndag. Dagarna bara går och jag får inte mycket vettigt gjort. Jag städar det gamla vanliga och försöker komma ikapp mig med tvätten men annars är det inte mycket med mig. Jag vet ju också att begravningen närmar sig med stora steg och det känns inget vidare. Det känns just nu som att mitt vanliga liv tagit en paus. Innan min pappa gick bort så var jag ju sjukskriven för att jag opererat min hals och innan dess hade jag semester. Har varit borta från jobbet så länge så det känns jätteskumt att gå tillbaka. För det är inte samma Linda som kommer tillbaka. Jag önskar att jag kunde hitta tillbaka till mig själv igen, men jag vet att det är omöjligt. För när min underbara mamma gick bort, så försvann en del. Och nu när pappa dog försvann en stor del till. Jag har förlorat de två personer som gjort mig till den jag är. Och nu när dom inte finns kvar här, så vet jag inte längre vem jag är.

Mat ja. Igår var vi bjudna på middag hemma hos min svärmor och hennes man. Jättegott, skinkstek med potatis och sås och brysselkål som jag älskar. Det är som godis, så gott!!! Missade tyvärr melodifestivalen men jag hann se Peter Jöback i alla fall! Och idag bar det iväg till Alingsås, som för övrigt ligger högt på listan där vi kan tänka oss bo, till svärfar med fru. Wow, vilken mat!!!Inger älskar att pröva nya saker, idag var det en salsa med majs och avocado, lime och koriander....Sååååå gott. Ihop med lime marinerade kotletter och potatisgratäng.... Denna helgen har verkligen varit god....

Jag har ju som terapi genom alla dessa år, alltid pysslat med nåt när jag mår dåligt. Imorgon ska jag måla om barnens rum. Ska fixa med nya gardiner, köpa blommor, fixa kort på väggen och hyllor m.m. Jag måste göra nåt. Samtidigt vet jag att jag skulle behöva sitta ner i soffan och bara vara också. Somnar vid 3 tiden varje natt och vaknar vid halv 7. Jag orkar inte egentligen.

Men jag hoppas att jag hittar tillbaka till tryggheten snart igen. Jag kommer aldrig att sluta sakna min pappa, han finns i mitt hjärta och mina tankar hela tiden.

En annorlunda dag

Idag har jag och mina syskon fått träffat doktorn. Vi behövde prata och få lite mediciner och sjukskrivningar. Hur kan man säga hur länge en människa ska sörja?När ska man orka gå och jobba igen?Det är ju inte så att man är ledsen fram till begravningen, man bär ju med sig sorgen även efter det. När min mamma gick bort sa jag upp mig från mitt dåvarande jobb. Började om helt och hållet med ett jobb jag aldrig gjort innan. Jag blev dagmamma. Från att ha arbetat i butik sedan jag var 17 år skulle jag ha ansvar för flera barn jag aldrig träffat förut. Men vad mycket kärlek och glädje jag fick varje dag. Att gå från sura kunder som behandlade en som vatten ibland till glada, positiva barn som bara ville ha kärlek.

Tyvärr kunde man bara få ett halvår i taget, så det var lite osäkert hur framtiden skulle bli, så då kom lilla Josefin till.

Men nu när jag tänker på jobbet får jag panik. Hur ska jag kunna ställa mig bakom kassan och vara glad, och se när det kommer in nyblivna farmödrar och mormödrar som ska köpa kläder till sina barnbarn, när mina barn har förlorat sin mormor och morfar???

Jag får väl helt enkelt tänka över min framtid, det gäller ju även arbetstiderna. Kan inte jobba till 20 på kvällarna och komma hem vid 21, och eftersom Andreas jobbar kvällar med så.....

Imorgon är en annan dag. Vet inte hur jag ska må, vad jag ska känna och vad jag ska göra. Men det blir som det blir...

Min första blogg

Jaha, då sitter man här då och har blivit övertalad av min syster att börja blogga.
Har tänkt många gånger att jag har ju faktiskt ganska mycket att prata om så det kanske inte är en sån dum idé. Just denna veckan som har varit har det väl inte känts så eftersom min pappa gick bort idag för en vecka sedan. Min pappa, min klippa, min kärlek, min underbara pappa. Jag förstår inte riktigt vad som har hänt. Hur kan jag prata med honom i telefon och skratta och sedan nästa dag är han borta?Ingen förvarning alls. Min mamma gick bort för 5 år sedan. Det känns som alldeles nyss. Min mamma hade cancer, en väldigt aggressiv sådan. Ända sedan mamma gick bort har jag haft min pappa i tankarna hela tiden, att ringa honom, att träffa honom, att köpa saker till honom, att ge honom så mycket kärlek som han förtjänade. För det gjorde min pappa. Han fanns alltid där. Han tog hand om mina barn flera dagar i veckan ibland. Hämtade på dagis och fritids och hem och lagade mat och nattade dom. Han var helt underbar mot dom och gav dom såååå mycket kärlek. Nu är det bara tomt. Ingen pappa att ringa till och skvallra om alla, och berätta att Hampus tappat tänder eller Josefin har sagt nåt roligt på dagis.

Dagarna här framöver är det mycket praktiskt som ska fixas med. Inför begravning och allt. Förstår inte hur jag ska klara av en begravning till. Min mammas begravning minns jag knappt. Jag minns Björn Hedström som sjöng, jag minns hur tom jag kände mig. Men jag minns inte vilka som var där. Vad alla sa. Helt tomt.

En dag i taget. Det är det enda jag klarar just nu. Känner paniken komma över mig stundtals, vill bara skrika och gråta och vill komma bort från allt. Barnen är det bästa jag har just nu, och mina syskon och min man. Men när mamma dog, dog en del av mig. Och nu har min pappa också gått bort och även han tog med sig en del av mig. Vad finns kvar???Jag kan aldrig mer bli densamma.