En mat helg

Jaha, då var det söndag. Dagarna bara går och jag får inte mycket vettigt gjort. Jag städar det gamla vanliga och försöker komma ikapp mig med tvätten men annars är det inte mycket med mig. Jag vet ju också att begravningen närmar sig med stora steg och det känns inget vidare. Det känns just nu som att mitt vanliga liv tagit en paus. Innan min pappa gick bort så var jag ju sjukskriven för att jag opererat min hals och innan dess hade jag semester. Har varit borta från jobbet så länge så det känns jätteskumt att gå tillbaka. För det är inte samma Linda som kommer tillbaka. Jag önskar att jag kunde hitta tillbaka till mig själv igen, men jag vet att det är omöjligt. För när min underbara mamma gick bort, så försvann en del. Och nu när pappa dog försvann en stor del till. Jag har förlorat de två personer som gjort mig till den jag är. Och nu när dom inte finns kvar här, så vet jag inte längre vem jag är.

Mat ja. Igår var vi bjudna på middag hemma hos min svärmor och hennes man. Jättegott, skinkstek med potatis och sås och brysselkål som jag älskar. Det är som godis, så gott!!! Missade tyvärr melodifestivalen men jag hann se Peter Jöback i alla fall! Och idag bar det iväg till Alingsås, som för övrigt ligger högt på listan där vi kan tänka oss bo, till svärfar med fru. Wow, vilken mat!!!Inger älskar att pröva nya saker, idag var det en salsa med majs och avocado, lime och koriander....Sååååå gott. Ihop med lime marinerade kotletter och potatisgratäng.... Denna helgen har verkligen varit god....

Jag har ju som terapi genom alla dessa år, alltid pysslat med nåt när jag mår dåligt. Imorgon ska jag måla om barnens rum. Ska fixa med nya gardiner, köpa blommor, fixa kort på väggen och hyllor m.m. Jag måste göra nåt. Samtidigt vet jag att jag skulle behöva sitta ner i soffan och bara vara också. Somnar vid 3 tiden varje natt och vaknar vid halv 7. Jag orkar inte egentligen.

Men jag hoppas att jag hittar tillbaka till tryggheten snart igen. Jag kommer aldrig att sluta sakna min pappa, han finns i mitt hjärta och mina tankar hela tiden.

En annorlunda dag

Idag har jag och mina syskon fått träffat doktorn. Vi behövde prata och få lite mediciner och sjukskrivningar. Hur kan man säga hur länge en människa ska sörja?När ska man orka gå och jobba igen?Det är ju inte så att man är ledsen fram till begravningen, man bär ju med sig sorgen även efter det. När min mamma gick bort sa jag upp mig från mitt dåvarande jobb. Började om helt och hållet med ett jobb jag aldrig gjort innan. Jag blev dagmamma. Från att ha arbetat i butik sedan jag var 17 år skulle jag ha ansvar för flera barn jag aldrig träffat förut. Men vad mycket kärlek och glädje jag fick varje dag. Att gå från sura kunder som behandlade en som vatten ibland till glada, positiva barn som bara ville ha kärlek.

Tyvärr kunde man bara få ett halvår i taget, så det var lite osäkert hur framtiden skulle bli, så då kom lilla Josefin till.

Men nu när jag tänker på jobbet får jag panik. Hur ska jag kunna ställa mig bakom kassan och vara glad, och se när det kommer in nyblivna farmödrar och mormödrar som ska köpa kläder till sina barnbarn, när mina barn har förlorat sin mormor och morfar???

Jag får väl helt enkelt tänka över min framtid, det gäller ju även arbetstiderna. Kan inte jobba till 20 på kvällarna och komma hem vid 21, och eftersom Andreas jobbar kvällar med så.....

Imorgon är en annan dag. Vet inte hur jag ska må, vad jag ska känna och vad jag ska göra. Men det blir som det blir...

Min första blogg

Jaha, då sitter man här då och har blivit övertalad av min syster att börja blogga.
Har tänkt många gånger att jag har ju faktiskt ganska mycket att prata om så det kanske inte är en sån dum idé. Just denna veckan som har varit har det väl inte känts så eftersom min pappa gick bort idag för en vecka sedan. Min pappa, min klippa, min kärlek, min underbara pappa. Jag förstår inte riktigt vad som har hänt. Hur kan jag prata med honom i telefon och skratta och sedan nästa dag är han borta?Ingen förvarning alls. Min mamma gick bort för 5 år sedan. Det känns som alldeles nyss. Min mamma hade cancer, en väldigt aggressiv sådan. Ända sedan mamma gick bort har jag haft min pappa i tankarna hela tiden, att ringa honom, att träffa honom, att köpa saker till honom, att ge honom så mycket kärlek som han förtjänade. För det gjorde min pappa. Han fanns alltid där. Han tog hand om mina barn flera dagar i veckan ibland. Hämtade på dagis och fritids och hem och lagade mat och nattade dom. Han var helt underbar mot dom och gav dom såååå mycket kärlek. Nu är det bara tomt. Ingen pappa att ringa till och skvallra om alla, och berätta att Hampus tappat tänder eller Josefin har sagt nåt roligt på dagis.

Dagarna här framöver är det mycket praktiskt som ska fixas med. Inför begravning och allt. Förstår inte hur jag ska klara av en begravning till. Min mammas begravning minns jag knappt. Jag minns Björn Hedström som sjöng, jag minns hur tom jag kände mig. Men jag minns inte vilka som var där. Vad alla sa. Helt tomt.

En dag i taget. Det är det enda jag klarar just nu. Känner paniken komma över mig stundtals, vill bara skrika och gråta och vill komma bort från allt. Barnen är det bästa jag har just nu, och mina syskon och min man. Men när mamma dog, dog en del av mig. Och nu har min pappa också gått bort och även han tog med sig en del av mig. Vad finns kvar???Jag kan aldrig mer bli densamma.