Magkatarr....Bara ordet gör att jag mår illa. Vet inte varför men just nu har jag det riktigt jobbigt med magen. Jag oroar mig hela tiden för jobbet, för familjen, för mig själv, för resan, för hemmet, ja för allt. Jag har väl alltid haft en orolig mage men den är extra känslig just nu. Jag känner mig rädd hela tiden, går på tå och vet inte hur jag ska bete mig längre. Jag är så många olika Linda just nu. En hemma, en på jobbet, en när jag hämtar och lämnar barn, när jag träffar andra föräldrar...Vem är jag liksom?

Jag önskar att jag kunde hitta tillbaka till den Linda jag var när jag var 20 år. Innan allt hände med allt som har hänt mig. Jag kunde skriva en bok. Jag lovar att den skulle sälja som smör. Har så många historier, många roliga men också tyvärr många jobbiga. Alla går igenom saker i sitt liv som sitter kvar och påverkar en, bra som dåliga. Men jag tror tyvärr att jag inte riktigt har bearbetat vissa saker som hänt mig. Och det kan dyka upp i huvudet ibland och göra sig påmind...

Så mycket som man håller inom sig, rädd för att ta fram och bearbeta för man vet inte hur det gör sig nu så här långt efteråt. Min mamma var den enda som kunde se på mig om det var någonting. Oftast är jag ju den "glada" "käcka" Linda som alla ser, men mamma kunde se allt. Och det var sååååå skönt. Man gick och grämade sig över någonting och mamma kunde säga "Kom nu och berätta, vad är det som har hänt?" och allt bara brast. Nu har man ju själv barn och jag önskar att jag finns där för dom som min mamma fanns för mig.

En vacker dag kanske jag glömmer, inte tar åt mig av allt och framför allt oroar mig hela tiden... Men som det är nu så undrar jag hur det ska gå för mig? Jag kan inte göra allt det jag skulle önska, jag hinner inte med mitt liv, jag kan inte vara på två ställen samtidigt och vara med på gårdsfest på dagis, och disco i skolan för min son. Livet var lättare när jag var 20, så mycket lättare. Vissa saker önskar jag att jag kunde få ogjort, vissa människor jag önskar att jag inte hade mött. Men jag är ändå glad över de erfarenheter jag har, över min familj och mina vänner.

Behöver SÅ åka iväg nu.....

Saknaden är så stor...

Usch.....idag vaknade jag och var ledsen....är orolig i magen hela tiden och jag vet inte riktigt varför... Men egentligen vet jag väl. Jag saknar min pappa så mycket. Varje dag är det något som påminner så mycket om honom. Jag tänker på han hela tiden. Barnen pratar om morfar varje dag...Det är en sån hemsk känsla att veta att jag aldrig mer får höra hans röst, känna hans doft och se hans leende när han kommer och barnen alltid sprang och mötte han vid bilen....FAAAAAAN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Minnen....

En vanlig måndag...

Ja, idag är man ledig igen. Fast jag vet inte riktigt om jag kan säga att jag är ledig. Det finns ju alltid tusen saker att göra. Eftersom jag inte har ett vanligt 9-17 jobb (finns det längre?) och arbetar varannan helg så blir inte livet hemma som hos alla andra. Min man och mina barn är ju inte precis de hjälpsamma som finns, de lägger allt på golvet. Precis allt. Mat, kläder, papper, leksaker, allt de kan hitta. Jag fick lära mig väldigt tidigt att hjälpa till hemma. Min mamma satt i rullstol när jag växte upp så det var en självklarhet att hjälpa till.

Jag blev ofta nerskickad till affären eller kiosken med en lapp från mamma och en portmonä med pengar i. Blev det något över kunde jag köpa lite godis. Ni vet, i kiosken kunde man ju peka på vad man ville ha och det fanns mycket gott som bara kostade 10 öre. Vi hade även en elak hemsamarit också. Hon skulle tvinga oss att äta äcklig mat, hon var inte snäll....Det var nog mycket det som gjorde att min mamma gjorde vad hon kunde för att komma ur rullstolen.

En gång var min mamma på sjukhuset. Jag kommer inte ihåg vem som var hemma hos mig eller om det var våra grannar som skulle hålla kollen på mig. Men jag var runt 4 eller 5 år, och var ute och cyklade i centrum. Av någon anledning vände jag mig om och fortsatte cykla framåt. Jag cyklade rakt in i banken!!!Det var blod över allt och där jag "krockade" med banken var det blodmärke kvar i många år på väggen.....

När min mamma kom hem möttes hon av blod uppför hela trappan och det ledde till vår lägenhet...Där satt jag omplåstrad och det fick jag bli ett par ggr till.... Nu har jag ett snyggt ärr i pannan efter det... Jag har även ett ärr på kinden efter att ha blivit biten av hund när jag var liten. Tror minsann att det var ungefär när jag cyklade in i banken... Det var en tax, vi kände både hunden och matten men ajajaj, det gjorde ont...

Nåt annat jag också gjorde när jag var liten, hör och häpna, det var också när jag var runt 4-5 år....(Återkommer till detta...), var att jag rymde....2 ggr...minst. En gång rymde jag upp till Tahult. Till en gammal farbror som hade hästar. Vi fick några sockerbitar som vi skulle mata hästarna med men lilla jag visste inte att man skulle ha sockerbiten i handflatan utan jag höll den mellan mina två fingrar... Återigen, ajajajajaj.....

Men den värsta gången var nog när jag och min kompis Maria rymde ut på sjön.... Det var i Dennis (vaktmästaren på skolan) eka... Vi gick längs med sjön och fick för oss att ro till Mölnlycke. Som tur var hade någon sett oss och ringt mamma och pappa som genast kom åkandes och hann rädda mig. Jag kunde ju inte simma.....

Oj herregud, Josefin är PRECIS som mig.... Hon ställer till med mycket bus vår dotter... Hon är precis 4 år fyllna och hon ställer till med mycket huvudbry... Nu senast så lekte hon frisörska för inte första, inte andra utan TREDJE gången.....Jag hade klippt till hennes lugg och hon tyckte väl att jag hade klippt för lite för några timmar senare kom hon nerför trappan och hade klippt luggen 3 ggr till........

Några dagar efter det klättrade hon på sin och storebrors byrå. Hon hade dragit ut alla 6 lådor och då blev det ju övervikt så den föll över henne.... Inklusive TV:n som stod på byrån...Finns ingen tv mer.... Men Josefin klarade sig bra. Och även efter denna hemska klippning, så är hon ändå min lilla docka. Så som jag var mammas även om jag alltid gjorde henne orolig...

Jag lärde mig dock aldrig att simma......