torsdag 20 maj 2010

Magkatarr....Bara ordet gör att jag mår illa. Vet inte varför men just nu har jag det riktigt jobbigt med magen. Jag oroar mig hela tiden för jobbet, för familjen, för mig själv, för resan, för hemmet, ja för allt. Jag har väl alltid haft en orolig mage men den är extra känslig just nu. Jag känner mig rädd hela tiden, går på tå och vet inte hur jag ska bete mig längre. Jag är så många olika Linda just nu. En hemma, en på jobbet, en när jag hämtar och lämnar barn, när jag träffar andra föräldrar...Vem är jag liksom?

Jag önskar att jag kunde hitta tillbaka till den Linda jag var när jag var 20 år. Innan allt hände med allt som har hänt mig. Jag kunde skriva en bok. Jag lovar att den skulle sälja som smör. Har så många historier, många roliga men också tyvärr många jobbiga. Alla går igenom saker i sitt liv som sitter kvar och påverkar en, bra som dåliga. Men jag tror tyvärr att jag inte riktigt har bearbetat vissa saker som hänt mig. Och det kan dyka upp i huvudet ibland och göra sig påmind...

Så mycket som man håller inom sig, rädd för att ta fram och bearbeta för man vet inte hur det gör sig nu så här långt efteråt. Min mamma var den enda som kunde se på mig om det var någonting. Oftast är jag ju den "glada" "käcka" Linda som alla ser, men mamma kunde se allt. Och det var sååååå skönt. Man gick och grämade sig över någonting och mamma kunde säga "Kom nu och berätta, vad är det som har hänt?" och allt bara brast. Nu har man ju själv barn och jag önskar att jag finns där för dom som min mamma fanns för mig.

En vacker dag kanske jag glömmer, inte tar åt mig av allt och framför allt oroar mig hela tiden... Men som det är nu så undrar jag hur det ska gå för mig? Jag kan inte göra allt det jag skulle önska, jag hinner inte med mitt liv, jag kan inte vara på två ställen samtidigt och vara med på gårdsfest på dagis, och disco i skolan för min son. Livet var lättare när jag var 20, så mycket lättare. Vissa saker önskar jag att jag kunde få ogjort, vissa människor jag önskar att jag inte hade mött. Men jag är ändå glad över de erfarenheter jag har, över min familj och mina vänner.

Behöver SÅ åka iväg nu.....

1 kommentar:

  1. Åh, vad jag känner igen mig i det du beskriver- att inte räcka till. Jag har haft det så i alla år tills för bara två år sen kanske. Vet inte vad som hände, men fick väl något slags verktyg att hantera det-kanske bara det att jag fick gilla läget och att inse. . . men det är inte lätt. Kan bara säga att man gör så gott man kan och du är bra, även om du inte hinner. Vem gör det?
    Stor styrkekram till dig / Ellinor

    SvaraRadera