Min första blogg

Jaha, då sitter man här då och har blivit övertalad av min syster att börja blogga.
Har tänkt många gånger att jag har ju faktiskt ganska mycket att prata om så det kanske inte är en sån dum idé. Just denna veckan som har varit har det väl inte känts så eftersom min pappa gick bort idag för en vecka sedan. Min pappa, min klippa, min kärlek, min underbara pappa. Jag förstår inte riktigt vad som har hänt. Hur kan jag prata med honom i telefon och skratta och sedan nästa dag är han borta?Ingen förvarning alls. Min mamma gick bort för 5 år sedan. Det känns som alldeles nyss. Min mamma hade cancer, en väldigt aggressiv sådan. Ända sedan mamma gick bort har jag haft min pappa i tankarna hela tiden, att ringa honom, att träffa honom, att köpa saker till honom, att ge honom så mycket kärlek som han förtjänade. För det gjorde min pappa. Han fanns alltid där. Han tog hand om mina barn flera dagar i veckan ibland. Hämtade på dagis och fritids och hem och lagade mat och nattade dom. Han var helt underbar mot dom och gav dom såååå mycket kärlek. Nu är det bara tomt. Ingen pappa att ringa till och skvallra om alla, och berätta att Hampus tappat tänder eller Josefin har sagt nåt roligt på dagis.

Dagarna här framöver är det mycket praktiskt som ska fixas med. Inför begravning och allt. Förstår inte hur jag ska klara av en begravning till. Min mammas begravning minns jag knappt. Jag minns Björn Hedström som sjöng, jag minns hur tom jag kände mig. Men jag minns inte vilka som var där. Vad alla sa. Helt tomt.

En dag i taget. Det är det enda jag klarar just nu. Känner paniken komma över mig stundtals, vill bara skrika och gråta och vill komma bort från allt. Barnen är det bästa jag har just nu, och mina syskon och min man. Men när mamma dog, dog en del av mig. Och nu har min pappa också gått bort och även han tog med sig en del av mig. Vad finns kvar???Jag kan aldrig mer bli densamma.